Enligt en buddhistisk legend ska kungen av Siam gett bort vita elefanter och uttrycket ”vit elefant” refererar därför till en gåva som antar betydelsen av en utmaning och kanske till och med belastning för den som mottar den. Vita elefanter är nämligen inga arbetsdjur utan dyra i drift – skrymmande, ätande och skitande går de onyttiga omkring som heliga påminnelser om de livets dimensioner som inte ryms i ett alldagligt pragmatiskt, ekonomistiskt synsätt. De vita elefanterna går omkring i den här världen, men de är påminnelser om en annan värld, som kunde ha varit. Inte på ett sentimentalt eller utopiskt drömmande vis, utan på ett smärtsamt påminnande vis; eftersom de vita elefanternas närvaro inkarnerar en radikal annanhet, en punkt för evigt bortom som konstituerar den ordning som nu råkat bli naturaliserad till självklarhet; alltså det vi i dagligt tal kallar verklighet.
Budskapet den vita elefanten har är att varje verklighet bygger på uteslutandet av sina alternativ. Just den elementära kunskapen tycks vi gärna vilja glömma bort. Eller snarare, den massiva förförelse som forsar över oss och som vill engagera våra begär i så många riktningar, denna översvämning av frågor och påståenden dränker oss i en kakafoni av många röster, många perspektiv och vi blir så engagerade att vi glömmer bort de elementära kunskaperna som vi faktiskt redan har.
Vår situation är inte den rationella individens val mellan det ena eller det andra, utan någon som desperat försöker freda sig, få utrymme, balans, tillfälle att landa i en kroppslig erfarenhet men som hela tiden hålls i famlande rörelse. De många frågorna riktas mot en punkt som saknar svar, men som ändå kommer att svara ”som om” där fanns ett svar att ge och svaren bildar ett själv som sedan hålls fram som en spegel eller som en sköld mot världen. Frågans själva form är intrusiv, vill med våld in mot en icke existerande kärna för att avkräva ett svar. Subjektets identitet är i ständig förvandling men avkrävs i ett givet ögonblick på sin identitet. Som ett barn som ensamt leker på sitt rum; handen blir flygplan, munnen stödjer fantasin med sina ljud och plötsligt öppnas dörren och en vuxen tornar upp sig och frågar oskyldigt: vad gör du? Varje möjligt svar på frågan blir ett våld mot erfarenheten. Hur kan vi freda oss? Hur kan vi återta rätten till alienation mot alla dessa krafter som vill in och avkräva oss svar? Detta är frågor för människor men också för en skådespelare.
Hur ska vi utbilda skådespelare? Då livet åter blivit en teaterscen, i bemärkelsen av att begrepp som ”performativitet” eller ”agens” öppnar analytiskt utrymme för att se hur identiteter ideologiskt konstrueras, så kunde skådespelarens unika kompetens bestå i att bortom analysen av maktens tekniker, i modell-skala experimentera med strategier som obstruerar, skapar motstånd eller till och med skissar på alternativa subjektiv och livsformer. Kunde skådisar vara experter på hur performativitet kan manipuleras?
Är en sådan kompentens gångbar på marknaden? Jag vill tro det.
Den verksamma processen består i att i konkret situerad livserfarenhet binda vad som annars förblir virtuellt. Att i en förkroppsligandets process provocera det potentiella med stöd i det faktiska, för måhända mot en ny-materialistisk och kanhända post-antropocentrisk utgångspunkt. Vilket skulle betona vikten av kontextuell analys och ett fördjupat intresse och engagemang i den värld i vilket konstverket produceras och värderas. Uppgiften för skådespelaren vore mer precist att omskapa eller åtminstone obstruera de stereotypa livsformer som bio-makt, hegemonisk spektakelkultur och pseudo-aktivistiska mångfalds- eller identitets-politiska diskurser tenderar att upprepa och bekräfta som yttre horisont för det möjliga. En sådan skådespelarkonst skulle å ena sidan behöva behärska en lek bortom dikotomier om verkligt och fiktivt, och den skulle behöva förstå teater som en sociologisk händelse som tidsligt och rumsligt öppnar för lek och omförhandling av vad som är möjligt att göra och att tänka. En sorts ”homo-ludens-hands-on-life-science”.
Vi lever i en kultur där nästan allt kan sägas, men allt mindre av vad som sägs kan omsättas i praktik. Den vita elefanten åstadkommer inte en ny ordning, men den påminner om att den här ordningen inte är allt, och om att den här ordningen är arbiträr i relation till andra ordningar. Gåvan formulerad som en fråga: det kunde varit annorlunda, men det är så här det är nu, givet omständigheter.
Anders Carlsson är professor i skådespelarkonst på Teaterhögskolans svenskspråkiga utbildningsprogram i skådespelarkonst.
The post Skådespelarens gåva – en vit elefant? appeared first on IssueX.